– Vet inte hur det kom sig, men jag gillar bra berättelser som känns trovärdiga. Där kan jag tycka att folkmusik är mycket bra genre att kunna berätta en historia. Det handlar också väldigt mycket om mitt eget musikintresse, att jag ville göra något som lät som det jag lyssnar på, mener Fredrik Lindkvist som med Fred Lee & the Restless er aktuell med albumet Sleepwalking In Daylight på Lövely Records.
Sleepwalking In Daylight er et album som smitter lytteren med sitt ektefølte engasjement, granskende tekster og fengende allsangvennlige melodier. Det er lett å bli glad i det lyriske jeg-et som stiller undrende spørsmål til seg selv og verden rundt, men som alltid er god på bunnen og vil det beste. Her får vi høre om engasjementet det å se liveopptak med Refused fra Hultsfredsfestivalen skapte i et ungt sinn og betydningen av farens platesamling fylt opp med Bruce Springsteen og annen arbeiderklasserock, om veien fra intensiv hardcorepunk til folkrock og om et ønske om på bli en svensk Frank Turner.
Fortell litt om bakgrunnen for bandnavnet Fred Lee & The Restless og om ditt forhold til rastløshet.
– Jag och några kompisar, från Totalt Jävla Mörker, hade ett sidoprojekt i början av 2000-talet som hette Hanged Mans Rope. Där hade vi alla artistnamn, mitt var då Fred Lee. Det var bland det första som jag kom på när jag skulle forma mitt soloprojekt. Tänkte bara “ok, det ska var på engelska och…där har vi det”. Sen varför det blev The Restless var för att jag är väldigt rastlös av mig. Hade några olika alternativ, men det låg bra i munnen. Sen ringde jag runt till några vänner som jag kände var duktiga musiker som jag dessutom inte spelat så mycket med tidigare och frågade om dom ville vara med i The Restless. Förutsättningarna för de som var med var att vi skulle repa max 4 ggr sedan spela in sen om det var så att man inte ville vara med i fortsättningen så var det helt okej. Det innebar också att jag inte visste vilka musiker som skulle vilja åka ut och spela eller vilja repa vidare. Iden och tanken bakom Fred Lee & The Restless var att vi skulle gå på känsla, om vi gjorde en tagning och det lät bra och svängigt skulle vi ta den.
Hvor og når oppdaget du musikk og hva var det som gjorde deg så lidenskapelig opptatt av den?
– Oj, bra fråga. Från början var det att jag lyssnade på farsans skivor och började låtsas att jag var med i Bon Jovi eller Springsteens band, utan att egentligen kunna spela något. Sen gick det över till att jag fick mina egna skivor och min egen skivspelare. Då köpte jag Guns N Roses Appetite for destruction – fasen så bra rockskiva, inte en låt är dålig. Men det var först när jag upptäckte punken som jag blev riktigt tagen, jag lyssnade på Strebers “Betongbarn” och fattade inte hur det kunde vara så hårt och skoningslöst. Dom sjöng om politik, bara en sån sak tyckte jag var mäktigt.
Hvilken musikk var du opptatt av og omgitt av i oppveksten?
– Det var först farsans skivor Dire Straits, Bruce Springsteen, Bon Jovi, Meat Loaf och Jerry Williams. Sen när jag fick köpa egna skivor så blev det Skidrow, Guns N Roses, det var så det började. Sen blev jag såld på punk och Hardcore i högstadiet.
– Minns att jag hörde ett liveinspelning från Hultsfred 1994 med Refused och Mary Beats Jane, spelade in det och lyssnade sönder det bandet. Där öppnade det ett en helt ny värld för mig, började gräva runt vad som var hardcore, så jag köpte det jag kunde – vilket tyvärr inte var så mycket- i Birdnest-katalogen som likande Refused.
När begynte du selv å spille og synge og hva fikk du ut av det å utrykke seg på den måten?
– Mitt första band var i årskurs 6, då jag och några kompisar började lira covers ihop, det var sjukt stappligt och dåligt men det var ett sätt där jag märkte att man kunde uttrycka sig väldigt mycket, något som jag hade svårt för i mina yngre år. Just det här med att sjunga har varit en stor press för mig, eftersom jag intalat mig att jag inte är någon sångare. Min musikmagister på högstadiet avrådde mig från att sjunga i skolorkestern “du kan spela trummor, då gör du det” sa han.
– Jag är i princip helt omusikalisk och allt jag gjort har jag fått lära mig så att det sitter i ryggmärgen. Jag började att spela trummor, vilket var kul, men jag hade inte någon lust att lära mig trumnoter så allt jag lärde mig på trummor har jag lärt mig från att sitta och spela med till olika skivor. Ingen musikteori alls med andra ord. Det kan såklart vara bra att lära sig allt på egen vara bra, men nu känner jag att lite musikteori hade varit bra att kunna såhär på äldre dagar.
Hvorfor sang og gitar?
– Haha, ja det är enkelt, man får snabbt resultat av de ideér som ploppar upp i huvudet. Sen är det något befriande när man lyckats kunna sjunga tonsäkert, men det är ett stort steg från att skrika sig blodig som jag gjort med tidigare Hardcore band.
Fred Lee & The Restless skiller seg ganske mye fra da fleste andre musikalske tingene som du har gjort; som Totalt Jävla Mörker, Riwen, Sista Brytet og Knugen Faller?
– Jag har spenderat en stor del av mina tidigare musikaliska år med att syssla med hård musik och starka texter som ska meja ner publiken likt ett maskingevär. Jag har alltid gillat det, vill man ha något sagt så ska man ta i så lungorna brister. Tycker att man ska spela över sin förmåga, så att det känns som man åker fram på ett urspårat tåg. Jag har dock inte alltid lyssnat på den typen av musik, crust, metal och hardcore utan jag ville göra något med de influenser som jag får av att lyssna på annan musik. Har alltid lyssnat mycket på tex Springsteen har även lyssnat mycket på Soul, framför allt Northern Soul. Nu har det blivit väldigt mycket folk och country. Jag sitter och gör musik på min akustiska gitarr och jag ville väl någonstans att det inte skulle “smutsas ner” utan vara väldigt ärligt och som det lät när jag gjorde låtarna.
Du er heller ikke alene blant punk og hardcore sanger om å roe det ned og begynne med mer singer/songwriteraktig musikk eller Heartland rock for den del. Det kan være nok å nevne Chuck Regan, David Sandström, Stefan Granberg, Dennis Lyxzen.
– Vet inte hur ovanstående personer resonerar, men jag vill kunna uttrycka mig i olika musikaliska genrer, jag är inte bara punk och hardcore. Känner att jag är en kreativ varelse och då tar jag tag i den influens som finns för tillfället. I detta fallet var det så kallad heartland rock eller folkrock. Jag bryr mig inte så mycket om hur det klassificeras utan mest om att det är något jag kan stå för och att jag gillar det.
Hvorfor folkrock eller heartlandrock?
– Vet inte hur det kom sig, men jag gillar bra berättelser som känns trovärdiga. Där kan jag tycka att folkmusik är mycket bra genre att kunna berätta en historia. Det handlar också väldigt mycket om mitt eget musikintresse, att jag ville göra något som lät som det jag lyssnar på. Tycker Frank Turner är fenomenalt bra, iom att han kommer från punk världen men har nu lyckats skapa en lång karriär inom folkrock genren. Jag vill vara en svensk Frank Turner!
Din musikk gjennomsyres av en sosial samvittighet eller et engasjement? Si litt om det.
– Oj, nästan alla av de texter jag skrivit är politiska på något sätt. Jag tror att det började med punken, allt var så sammanflätat. När jag började spela punk och hardcore så var djurrättsrörelsen superstor bland unga och att skriva om politik var mer eller mindre helt självklart. I Umeå kändes det som att alla som var med i band var även på alla demonstrationer och protester. Tror det ligger kvar därifrån, har man möjligheten att stå på scen med en mick så tyckte jag att man skulle förmedla ett vettigt budskap också.
– För min egen del så har det bara fortsatt så, nu för tiden har jag blandat upp det med min livshistoria också. Jag inser ju att det kan vara lite tråkigt om man bara snackar politik men jag försöker blanda upp det i mina texter.
– Antar att jag vill vara den förebilden som jag själv hade, men inser att det krävs mer än att bara skriva om politik i dagens musikklimat. Man behöver vara i linje med sin omgivning, kanske lite trendig för att folk ska lyssna. Det känner jag inte att jag är, har blivit för gammal.
Hvordan har du selv hentet inspirasjon fra andres tekster i ditt liv og virke?
– Jag gillar Manic Street Preachers sätt att skriva texter. Det känns så intellektuellt, respektfullt, politiskt, men ändå inte plakatpolitik. Sen var jag helt förlorad i den svenska proggrörelsen, dvs den svenska proggen som Hoola Bandoola band, Nationalteatern, Nynningen, Motvind osv. Därifrån har jag plockat lite ideér och inspiration till texter bland annat till Totalt Jävla Mörker. Är man lite insatt så kan man nog märka vart dom är någonstans.
Nå vil jeg at du skal si litt om dine musikere i The Restless:
Lars Kyösti – elektrisk och akustisk gitar:
– Lars, han är min högra hand! Vi började att spela tillsammans med Enjangt, ett hardcore band som blev kortlivade. Sen började han spela med Sista Brytet då vi kände att vi behövde en till gitarr. Han är expert på snygga gitarrslingor och har ett bra öra om låtar behöver arrangeras om. Han var den förste jag frågade om han ville lira i The Restless.
Håkan Olsson – elektrisk, dixie og banjogitar:
– Håkan träffade jag genom jobbet då vi gjorde arrangemang på hans arbetsplats. En dag så soundcheckade han gitarren åt ett annat band och då insåg jag att han kan spela väldigt bra, han är lite mer country/old school rock liksom. Han bidrar mycket med soundet på låtarna.
Jocke Lindqvist – piano, orgel og backing vokal:
– Jocke sjöng i bandet Popterror och jag gav ut deras nya projekt Den Stora Flykten. Han är en energispruta och kommer med ideér hela tiden, sjukt tonsäker när det kommer till körer. Lärde också känna han via jobbet för 10 år sedan, vi skapade sjukt många bra ideér även där till chefens förtret.
Johan Philipsson – bass:
– Vi spelade tillsammans i bandet Royal Downfall som vi la ner 2015. Det var typ indierock. Han har inte lirat så mycket efter det, men jag ville gärna ha med honom för att han är lite av ett musikaliskt geni och jag visste att han skulle lätt kunna styra upp basgångarna sen är han världens snällaste.
Erik Gunnarson – trommer:
– Erik har spelat trummor i flera punk band från Umeå, har alltid tyckt att han spelar så otroligt bra och svängigt. Vi har heller aldrig spelat ihop så när han ville med så blev jag skitglad. Visste att han inte skulle ha några problem att fixa trummorna.
Hanna Kangasalo – fiolin:
– Jag hade lite problem att hitta någon som skulle spela Fiol, jag känner inte så många. Så jag provade med några andra men ingen kunde. Sen helt plötsligt inser jag att jag har en gammal kompis som jag vet kan spela fiol. Hon ville vara med, så hon skickade några demos på mina låtar, och det lät superbra! Sen kan jag ingen musikteori eller noter så jag satt mest och nynnade hur jag ville ha det i studion “Lite lugnare där, sen tar du i och kör på” som en riktig nybörjare.
Henrik Wiklund – tamburin:
– Henrik, min kära vän! Det var han som mixade skivan, när vi satt där så tyckte jag att det behövdes lite tambourin och han la det, lätt som en plätt!
I tillegg har du med Emma Sjödin som gjestevokalist på ”You were anyone”?
– Emma är min fru,och jag vet att hon kan sjunga. Den låten hon sjunger på handlar om våran relation så det var inte mer än rätt att hon fick lägga den sången.
Fortell litt om albumtittelen Sleepwalking In Daylight.
– Oftast när man ska skapa en albumtitel så brukar det vara en låt på skivan eller något som sammanfattar skivan. Jag har fått höra hela mitt liv “Har du inte sovit ordentligt Fredrik?” eller “ Du ser sliten ut, sover du bra?» Vet inte vad det beror på men så fort jag inte är aktiv så blir jag trött. Har dessutom en kronisk ryggsmärta som gör att jag aldrig känner mig utvilad när jag har sovit, så visst dom kan ha haft rätt men det är sjukt jobbigt att måsta förklara för alla varför man sitter och gäspar. Det känns jobbigt att behöva berätta allt som händer i mitt liv som inte är så jävla kul. Så jag döpte skivan till det, för att som i detta fall, kunna förklara det enkelt.
Jeg har nå laget noen stikkord som jeg vil at du skal si litt om:
Frank Turner:
– Jag älskar Frank Turner’s musik, tycker han lyckats fånga in folk musiktraditionen och bygga in det vanlig rock, med en liten punkkänsla på det.
Bruce Springsteen:
– Jag och Farsan var och kollade på Springsteen 1999 på Stadion i Stockholm, det var sjukt mäktigt! Bruce har varit med mig hela livet, lyssnar på gamla som nya skivor och tycker sällan att han dippar ordentligt.
Folkrock:
– Ett begrepp som jag inte hade tagit i min mun innan 2018. Man kan lika gärna kalla det för rock tycker jag, men bra som samlat begrepp.
Folkpunk:
-Det här är jag mycket mer inne på. Skulle väl säga akustisk spelad punk, älskar när du känner att det är fullt ställ trots att det inte är distat. Det var ganska mycket såna här spelningar i Umeå kring 2005, många utomhus.
Heartlandrock:
– Arbetarklassrock, det får gärna vara storslaget typ John Mellencamp, Tom Petty & Springsteen såklart. The Gaslight Anthems tycker jag gjorde Heartland rock också.
Punk:
– För mig är punk en livsstil, ett sätt att hantera samhället med. Tycker att punk ska vara solidaritet, gemenskap och ett DIY tänk på allt man tar sig för.
Gud:
– Gud är för mig helt ointressant. Jag är väldigt vetenskapligt lagd av mig och det finns inget som kan tyda på att det finns någon Gud. Har dock en del vänner som är troende, och med dessa har jag haft det mest vettiga diskussionerna någonsin. Har dock full respekt för att man vill sätta sin tro på något, och är det gud som stillar ens sinne så go ahead, tycker jag. Jag tror på solidaritet och Jämlikhet!
Håpløshet:
– Min vardag.
Det nye Europa:
– Tyvärr en brun sörja, jag menar vilket land inskränker abort friheten 2021? Det är så många medeltida regeringar som styr i flera länder just nu. Vi måste framåt i utvecklingen, inte bakåt.
Det nye Sverige:
– Att Sverigedemokraterna just nu ligger på 20%, det här tyvärr det nya sverige. De framsteg som våra förfäder har arbetat fram till oss verkar just nu som helt bortblåst.
Kapitalismen:
– You can’t live with it, and you can’t kill it
Arbeidere:
– Något som man ska vara stolt över.
1.mai:
– I bland när jag går 1:a Maj-tågen känner jag att det är bortkastad tid då det är “more talk, less rock” hos de som styr. Det är dock en fin tradition som vi ska hålla fast vid.
Individualisme:
– En delad känsla, men rent generellt så gör det mig obekväm med individualism.
Redsel:
– Jag är rädd minst en gång varje dag.
Dere har laget tre videoer til låtene på skiva. Fortell litt om videoene, låtene og videoregissøren Henrik Wiklund.
– Henrik är min närmsta vän och filmar lite i sitt jobb. Så jag snackade med honom om han skulle kunna hjälpa mig med några videos.
«Who Do You Want To Be?»
– Den här videon kom jag på idén till, tanken var att allt skulle vara i ett klipp. Vilket vi nästan lyckades med. Under låten så skulle det hända lite grejer så jag ringde till några vänner som fick ställa upp.
«You Were Anyone, But Not Anywhere»:
– Vi filmade alla videos då det var Covid 19-restriktioner. Idén med denna var att spegla en vanlig spelning. Nästan ingen publik har dykt upp, scenen är två lastpallar och alla ser uttråkade ut. Som det brukar vara.
– Här satt vi med ett manus och försökte göra en röd tråd genom hela videon. Allt börjar med att jag ligger på vägen, påkörd av en bil. Vaknar upp och börjar gå iväg men kommer tillbaka till samma situation. Lite som att livet går i cirklar hela tiden, rått hjulet du vet.
Du har valgt å spille inn selv. Si litt om det.
– Tanken var att jag skulle hyra in mig på en riktig studio. Det blev för dyrt. I rummet brevid våran repa har vi en litet halvdåligt mixrum med en inspelnings dator. Jag kan spela in och ville gärna producera allt så valet blev enkelt. Själv tycker jag att det är enkelt att göra det själv, speciellt om det är mitt eget projekt.
Skiven ble spilt inn i ditt eget Studio Mögel.
– Haha ja som sagt är studio mögel ett rum precis bredvid våran repa. Jag har gjort många inspelningar där med bla Riwen, Sista Brytet, Popterror, och andra lokala band. Det är ju precis som det heter, en studio som luktar mögel, toan är paj och det rinner vatten längs väggarna och Ibland kliar det förbi en mus. Det jobbet som jag hade på ABF gav mig möjligheten till att köpa in mickar och inspelningsutrustning , jag har byggt akustikväggar också. Så att helt illa var det inte. Det mesta, rent soundmässigt, fixade henrik med i mixen så jag tycker inte det hörs så mycket att det är just Mögel som det är inspelat i.
Pontus Allebo har gjort coveromslagets illustrasjoner.
– Pontus är tatuerare och spelar i ett hardcore band som heter Noll Tolerans och jobbar i en studio i den lilla samhället jag bor i. Jag ville gärna ha något som såg ut som tatueringsmotiv på skivan så han nappade fort. Jag gav honom några riktlinjer och det blev precis som jag tänkte att det skulle bli. I min värld så ska omslaget försöka knyta ihop samman musiken som är på skivan. Det kan vara att man låter någon anna tolka eller att du har en bra ide själv. Både konst och musik är ju uttrycksformer, man vill förmedla något med det man skapar.
Richard Ström står for det fine fotoet av deg på innsiden.
– Vi gjorde en fotosession våren 2020, just efter jobbet utanför hans hus. Han har varit med i Umeå Hardcore scen hur länge som helst. Han har fotat och filmat spelningar som hobby och han fick liksom styra mig precis som han ville.
Sleepwalking In Daylight ble sluppet av Lövley records.
– Jag hade nästan gett upp att släppa skivan. Tappade all pepp under 2020 då man knappt kunde gå ut på grund av Corona, skrev ingen musik heller. Det första skivbolaget jag skickade den till var Kaj och Patrik på Lövley, detta var typ April/maj 2020 men fick aldrig något svar. Så i slutet av året så fick jag ett mail från ett tyskt skivbolag som kunde tänka sig att släppa den tillsammans med mitt skivbolag Luftslott Records. Då kom jag på att Lövley inte svarat, så jag skickade en snabb fråga ifall dom hade lyssnat på skivan och om dom ville göra något med den för annars skulle jag gå vidare med det tyska bolaget. Plötsligt så var dom peppade och jag blåste av allt med det tyska skivbolaget och valde dom istället. Kaj och jag har bott i kollektiv förut och dom har arrangerat spelningar i Linköping med mina andra band. Så det kändes oerhört bra att veta vilka man släpper med, inte någon som man aldrig kommer träffa.
Kan du til slutt velge fem låter som har inspiret deg som sanger, musiker og låtskriver?
– Jag plockar upp lite av den inspiration som jag hade när jag började med mitt soloprojekt. Det känns mest aktuellt.
Lost Dogs Street Band – «September Doves»:
– Älskar Lost Dogs Street Band, vet inte hur jag började lyssna på dom men föll pladask. Tycker det känns sjukt ärligt när Benjamin Tod sjunger. Detta är mitt absoluta favoritband just nu. Gillar också att det känns lite lofi, som om dom spelar in precis där dom ställt upp sina grejer.
Frank Turner – «Get Better»:
– Denna låt hjälpte mig mycket när jag var deprimerad under ett par år. Det finns liksom en pondus i låten och i hans sång som gör att jag ställer mig rak i ryggen och försöker en gång till.
Billy Bragg – «A New England»:
– Billy har också varit med mig hela livet känns det som. Så klart väljer jag «A New England», en av hans mästerverk.
Sarah Shook and The Disarmers – «Fuck Up»:
– Älskar hennes sångstil, det känns så “fuck you”. Tycker denna textrad känns så träffande: “Ain’t a thing that I can change to get my luck up, God never makes mistakes he just makes fuck ups”. Skivan Sidelong är helt strålande.
Billy Liar – «I Still Struggle»:
– Det var tack vare Billy Liar som jag tog detta steg att göra egen musik. Jag satt och lyssnade på hans skiva “Some Legacy” under en tågresa och fick en idé om att göra något av mina engelska låtar. Innan resan var slut hade jag allt klart, vad bandet skulle heta, vilka som skulle vara med. Sjukt underskattad skiva!
Vær den første til å kommentere