– Å gå i terapi er noe som jeg vil anbefale alle å gjøre noen gang i livet, selvom man ikke tror at man har noen egentlige psykiske problem. Ettersom jeg en gang i uken vente ut og inn i meg selv og konfronterte saker som jeg ellers unnvek så tror jeg at jeg under hele den perioden var mer åpen og reflekterende noejeg også tror gjenspeiles i tekstene, mener Kristoffer Bolander som er aktuell med albumet 3 på Welfare Sounds & Records.
På albumet 3 gir Bolander uttrykk for drømmer og tør å uttrykke både frykt og følelsen av skam. Han er svært skeptisk til den vestlige verdens fremgangsresept. Musikalsk er det en lavmælt form for melodisk folkpop med røtter i musikken til foreldregenerasjonen, men også med likhetstrekk med samtidige artister som I`m Kingfisher og Damian Jurado. Her forteller han om forholdet til Samuel Beckett og om viktigheten av å være åpen og våge å reflektere både rundt det som er bra og dårlig i tilværelsen.
For de som ikke kjenner deg allerede, hvem er Kristoffer Bolander?
– I det här sammanhanget så är jag en låtskrivare, sångare, gitarrist ifrån Vargön strax utanför Vänersborg, Sverige. Jag har spelat i diverse band tidigare och släpper nu det tredje albumet under mitt eget namn.
Hvilken musikk var du omgitt og opptatt av under oppveksten?
– Under mina tidigare tonår var jag fortsatt inne i singer/songwriters, lyssnade sönder Nick Drake och Leonard Cohen, samtidigt som jag föll för The Cure, Joy Division och liknande band
Når begynte du å spille og synge ?
– När jag var tolv år började jag spela gitarr, min mor anmälde mig till en kurs på ABF, arbetarnas bildningsförbund. Vid 14-15 spelade jag gitarr i diverse band men eftersom jag var väldigt blyg dröjde det några år innan jag ens försökte sjunga. När jag väl börjat sjunga och skrivit några första alster så kändes det snart som det naturligaste sättet för mig att uttrycka mig på.
Har du noen favorittgitar,forsterker, pedal eller mikrofon.?
– Jag är inte någon jättenörd när det gäller pedaler och så, några få bra pedaler och en bra förstärkare räcker. Spelar jag el-gitarr är det på min Gretsch ‘Chet Atkins Country Gentleman’ i en Fender Twin Reverb och som akustisk gitarr har jag en Martin.
Har du noen form for musikkutdannelse?
– Utöver de gitarr-kurserna jag gick så läste jag musik på gymnasiet i Vänersborg. Jag var långt ifrån en mönster-elev men lärde mig en del musikteori där, och även om jag aldrig tog sånglektioner så hade vi en duktig körledare vilket gjorde att jag gillade att sjunga mer och mer.
Har du hatt noen musikalske forbilder?
– Jag har inte haft någon mentor i egentlig mening, men min far har alltid, framför när jag var yngre, hjälpt mig att upptäcka mycket musik och hitta inspiration. Samtidigt har han alltid haft bra och emellanåt brutalt ärlig input angående min musik.
Hvor opptatt er du av teknisk utstyr ?
– Allt tekniskt runt musiken var länge något som jag undvek att sätta mig in i. De senaste åren har jag spelat in mer grejer själv och lärt mig mer om den processen, tycker om att skapa ljudbilder och möjligheterna som öppnas när man behärskar produktionsbiten litegrann. När det gäller live-ljud så försöker jag ha kontroll över hur jag själv låter gällande effekter och så men resten lämnar jag gärna till någon som är mer kunnig.
Du har valgt å synge på engelsk?
– Det framstod aldrig som ett val egentligen, det har alltid känts mest naturligt att sjunga på engelska. Majoriteten av den musik och den populärkultur jag vuxit upp med har varit på engelska. I skolan var det ett av få ämnen där jag fick högsta betyg trots att jag aldrig gjorde läxorna och jag brukar säga att jag lärde mig engelska ifrån The Simpsons och The Fresh Prince in Bel-Air. Jag spelade dock in en låt på svenska samtidigt som låtarna på ‘3’, och har skrivit ytterligare ett par låtar på svenska så det kan hända att jag släpper något av det framöver.
Hvor drar du grensen mellom det private og det personlige i dine tekster?
– Allt jag skriver blir relativt personligt, även när det handlar om någon annan. Eftersom jag är rätt privat som person så försöker jag att hålla texterna innerliga och sanna utan att i detalj redogöra alla mina skrymslen och vrår.
Kan du si litt om det å være soloartist og fullt og helt ta alt ansvar for musikk og tekst i forhold til det å være med i band slik du var med Holmes og Malysz?
– För den sorts musik jag gör nu tror jag att resultatet blir bäst av att skriva allt själv så visionen av låten inte kompromissas bort på vägen.
– Med Malysz som till en ganska stor del var mer instrumentalt så var det ofta så att vi improviserade ihop grejer och till den sortens musik så var det en bra lösning. När jag för något år sen gjorde några låtar ihop med Tommy Black så var det oftast så att han gjorde klart ett spår som jag sen skrev en sångmelodi och en text till vilket var ett nytt sätt för mig att jobba på och jag tror att som låtskrivare är det givande att testa olika sätt att jobba på för utvecklas.
Fortell litt om dine musikere.
Trummor, Joakim Olsson:
– Den här inspelningen var första gången jag jobbade ihop med Joakim, vi började spela ihop oss ett par månader innan inspelningen och jag kände med en gång att hans spel skulle funka perfekt. Jag brukar ha rätt tydliga och kanske lite svårbegripliga instruktioner till de trummisar jag spelat med både i Holmes och senare, att försöka få ett häng på samma sätt som ett Wu-tang clan beat och att spela på pukorna som i Pink Floyds ‘Live At Pompeii’. Joakim hittade snabbt vad jag var ute efter.
Vokal, Annelie Johansson:
– Annelie har varit med på alla tre album nu, jag lärde känna henne under inspelningen av mitt första album, ‘I forgive nothing’ när Anders Lagerfors tipsade om henne. Hon är en lika bra person som hon är musiker och sångare, och hon är väldigt lätt att arbeta med. Att sjunga stämsång är en konst i sig och det är långt ifrån alla sångare som behärskar det men hon gör det fantastiskt bra. Till vardags gör hon elektronisk pop under namnet Annelie.
Pedal steel, Theo Stocks:
– Theo spelar pedal steel med sveriges country-drottning Sarah Klang och i hennes band spelar även en av mina bröder, Pontus. Det var min bror som tipsade om honom och jag bad Theo att testa att spela lite till The Rogue och jag tycker att hans bidrag blev fantastiskt. Pedal steel är ett riktigt svårt instrument att bemästra och använder man det fel så kan det lätt bli klyschigt men Theo är dels en otrolig instrumentalist samtidigt som han har en fingertoppskänsla för vad som passar in i arrangemanget.
Du har valgt å bare bruke et nummer i rekken som albumtittel?
– Titeln 3 är en återkoppling till titeln på den första skivan ‘I forgive nothing’ som i sin tur var en parafras ifrån Samuel Becketts ‘Malone Dör’. I boken så ligger en man på sin dödsbädd och vill innan han dör berätta tre historier, så det här är min tredje historia, mitt tredje album.
Du var i en to-årig psykodynamisk terapi-behandling når du lagde albumet. Hvilken innflytelse hadde det på musikk og tekst?
– Att gå i terapi är något jag skulle rekommendera alla att göra någon gång i livet, även om man inte tror sig ha några egentliga psykiska problem. Eftersom jag en gång i veckan vände ut och in på mig själv och konfronterade saker som jag annars undvikit så tror jag att jag under hela den perioden var mer öppen och reflekterande vilket jag tror kan lysa igenom i texterna.
Jeg har nå plukket ut noen stikkord som jeg vil at du skal si litt om og om hvordan de har påvirket Kristoffer Bolander og/eller albumet 3:
Samuel Becketts ‘Malone Dies’:
– En av de böcker som haft störst inflytande på mig, jag läste den när jag var 15 och vill inte läsa om den för att förändra mitt intryck. Jag minns inte närmare de olika historier som mannen på dödsbädden berättar men det är hur han gör det, hur han hoppar i berättelserna, byter namn på karaktärerna och stämningen i boken som jag fastnade för.
José González:
–Vi har några gemensamma bekanta så jag har träffat honom vid ett par tillfällen, verkar vara en genuint fin person, det är roligt att sympatiska personer också kan bli framgångsrika ibland.
Musikk som terapi:
– För mig fungerar musik en slags terapi och jag tror att de flesta människor mår gott av att ha något slags kreativ sysselsättning, om det så är målande eller blomsterodling.
Mental helse i 2021:
– Jag gissar att många människors mentala hälsa har försämrats under pandemin, kanske främst för många äldre som förlorat de få arenor de haft för socialt umgänge.En stilla förhoppning är att människor fått en tankeställare och tvingats reflektera över vad som faktiskt är värdefullt och viktigt i deras liv, men jag hade inte satsat några pengar på det, haha.
Samfunnsgalskap:
– Någon har säkert sagt samma sak på ett mer catchy sätt men jag har alltid känt att jag inte riktigt kan lita på någon som känner sig hemma och tillfreds i vårat samhälle.
Isolasjon:
– Många personer har nog under pandemin insett att de har svårt att spendera en längre tid i ensamhet.
Isolation kan både vara nyttigt och hälsovådligt, och man får se upp så att ens tillbakadragande inte startar en negativ spiral där du har svårt att komma tillbaka någon slags gemenskap igen.
Coverarten til 3 er et maleri av Benjamin Björklund?
– Långt innan jag skrivit klart låtarna till min första skiva visste jag att jag ville ha en målning av Benjamin till omslaget, och nu har han målat omslagen till alla tre albumen. Benjamin är en otroligt duktig konstnär och en god vän. Det är otroligt inspirerande att se honom arbeta och vi har en liknande inställning till det vi gör, konsten är det viktiga, allting runtomkring är ett nödvändigt ont.
Rent praktiskt så har det gått till så att Benjamin tar ett par referensbilder, jag har sagt ungefär i vilken färgskala jag tänker att bilden skulle kunna röra sig i och sen lyckas han alltid överträffa mina förväntningar. Jag brukar även skicka över tidiga versioner av låtarna så att han får en känsla för musiken.
Anders Lagerfors’ har spilt inn og mikset albumet?
– Anders lärde jag känna under inspelningen av min första solo-skiva, som även den spelades in tillsammans med honom på Nacksving i Göteborg. Han spelar annars med och producerar Pale Honey. Jag älskar framför allt det trumljud, och det sångljud han lyckas få fram. Den här gången så gjorde jag ganska mycket grejer själv hemma men jag visste att om han fick spela in trummor, sång och sen mixa allting så skulle hela skivan lyfta en nivå.
Videoen til låten ”Evelyn» er laget av David Hultesjø?
– David är en riktigt duktig fotograf och musiker, han spelade länge med Division of Laura Lee och har enmansbandet New Moscow. Han tog pressbilder åt mig nu inför skivan och när jag sedan hade skickat låtarna till honom föreslog han att han även kunde göra en video.
Vi frågade runt länge efter en passande bil att ha i videon och det slutade med att David frågade en man som jobbar i hans lokala mataffär om han möjligtvis hade någon äldre bil och hans gula Volvo 240 blev perfekt. Videon spelade vi in i Vargön, där jag vuxit upp, strax utanför Vänersborg på de två platåbergen Halle- och Hunneberg.
Vänersborg har fostret flere viktige personligheter i svensk musikk som Junip, Division Of Laura Lee, Ian Person (The Soundtrack of Our Lives, Union Carbid Production, Pablo Matisse), Sparks of Seven, Tommy Black och Agnes Carlsson Hva er det med Vänersborg som er bra for musikk?
– Det har så länge jag kan minnas alltid funnits en relativt stor musikscen i Vänersborg sett till antalet invånare och när ett band som Division of Laura Lee slår igenom tror jag att det betyder mycket för alla lokala akter oavsett genre. Det fanns förr ett område i Vänersborg med gott om replokaler, alla som ville kunde egentligen få plats i en lokal, samtidigt fanns det en aktiv konsertscen där lokala band ofta agerade som förband och på så sätt ganska tidigt kunde göra sina första spelningar. Jag tror att sådana förutsättningar gör att en musikscen frodas. De senaste åren har scenen i Vänersborg stagnerat en hel del dock.
Hvordan er musikklimaet i Sverige nå i 2021?
–Jag har alltid varit lite avogt inställd till musikbranschen som sådan så jag har dålig koll på hur klimatet i stort ser ut. Det var länge sedan jag hörde något nytt som stått ut, det bästa svenska som har släppts det senaste är albumet ‘Forever’ av The Wide Eye.
Hvordan har du blitt rammet av nedstengningen av samfunnet og Covid-19-restriksjonene?
– Jag har nog påverkats i mindre utsträckning än många, förutom att jag inte kunnat planera någon turné runt skivsläppet vilket jag annars hade gjort så har jag inte påverkats så mycket av restriktionerna.
Kan du til slutt velge noen låter som har inspirert deg som sanger, musiker og som låtskriver ?
Som sanger:
1. The Neville Brothers – Fearless:
– Jag minns fortfarande hur jag som liten en gång drömde att jag var hemma hos The Neville Brothers. De är ett av mina första musikaliska minnen, jag var tagen av Aaron Neville och hur någon som var så stor kunde sjunga så ljust och finstämt. Linda Ronstadt som också är en favorit gästar på den här låten.
2. Tim Buckley – Phantasmagoria in Two (Dream Letter, Live in London):
– Tim Buckley hade en fantastisk röst och det är inte så mycket hans beryktade röstomfång som jag finner mest imponerande utan hans inlevelse och närvaro.
3. Trio (Dolly Parton, Linda Ronstadt & Emmylou Harris) – Farther Along:
– Stämsång blir inte snyggare än såhär.
Musikere:
1. Miles Davis – Pharaoh’s Dance:
– Hade jag bara kunnat lyssna på en skiva under resten av mitt liv hade jag valt ‘Bitches Brew’.
2. Joni Mitchell – The Priest:
– Joni Mitchell är nästan oförskämt begåvad och med rätta geni-förklarad, ändå hör man inte så mycket om hennes gitarrspel. Gitarrspelet på den här låten är perfekt och har alltid varit en favorit.
3. Nico – Janitor of lunacy:
– Man tänker kanske inte på Nico som en märkvärdig instrumentalist men jag älskar hur hon med så små medel kan skapa en ljudbild som inte behöver något mer.
Låtskrivere:
Warren Zevon – Lawyers, Guns and Money:
– Warren Zevon var en genialisk låtskrivare, han hade en förmåga att berätta en historia bara genom låtens öppningsfraser. Musikaliskt sett så märks det att han till skillnad ifrån många liknande låtskrivare ifrån samma period inte är gitarrist utan i grunden en riktigt duktig pianist. Har man inte sett dokumentären om hans sista tid i livet så tror jag att den faktiskt finns på youtube nu, rekommenderas varmt.
Leonard Cohen – Waiting For the Miracle:
– När jag började lyssna på Cohen som ung tonåring så var det de tidigare grejerna jag gillade bäst men med tiden förstod jag storheten i de senare skivorna också. Arrangemangen och ljudbilderna på hans skivor skiftar verkligen ifrån album till album och vissa produktioner hade med någon annans låtar förmodligen varit bedrövliga. Cohens låtar är alltid så välskrivna att till skillnad ifrån många av de stora 70-tals artisterna vars 80-tals skivor kändes daterade redan på 90-talet så framstår hans grejer aldrig daterade.
The Cure – Cold:
– The Cure är ett av de banden jag lyssnat mest på genom mitt liv. Robert Smith borde vara en förebild för alla som spelar någon slags pop och jag är lika influerad av hans låtskriveri som hans gitarrspel och hans sång.
Vær den første til å kommentere