Tatueraren skakar lätt på handen som långsamt söker sig mot den svettiga vaden. I bakgrunden dånar trolska gitarrslingor, bas och trumslag från bandmedlemmarna i Hey Gloria. Bandet har inför spelningen på Tyven i Trondheim i mars 2020 utlovat att Linnea Jansson, bandets sångare, ska tatuera sig live på scenen mellan två låtar.
Hur hamnade hon egentligen på den där scenen i Trondheim och varför kom det sig att hon skulle tatueras?
Tekst: Roe Langaas
Trondheim, 2014. Hit flyttar Linnea Jansson för att studera musikteknologi vid Norges teknisk-naturvitenskaplige universitet.
– Jag kände direkt att det här är en cool stad! Trondheim är litet, men trots det finns i stort sett all den kultur som en stor stad har att erbjuda, säger hon.
En plats som Linnea återkommer till är stadsdelen Svartlamon i nordöstra Trondheim – en plats som hon förknippar med ”glädje, galenskap och kreativitet. Den som söker på Svartlamon på Wikipedia kan bland annat läsa att området är ett resultat av många års ”politisk kamp” för medborgerlig frihet. Invånarna i Svartlamon reparerar själva det som går sönder, mot att de i gengäld får en mycket låg hyra av kommunen. Linnea beskriver själv stadsdelen som ”lite skev, både byggnaderna och människorna”. För den oinvigde ligger det nära till hands att dra paralleller till den drogliberala fristaden Kristiania i Köpenhamn eller det mytomspunna Kafé 44 i Stockholm.
Under universitetsstudierna i Trondheim är Linnea med och startar upp initiativet ”Prosjekt: Pop”, ett musikprojekt som riktar sig till tjejer, transpersoner och icke-binära.
Det är också i Trondheim som rockbandet Hey Gloria blir till och som bidragit till att Linnea kunnat satsa helhjärtat på musiken.
Hey Gloria börjar som en duo med Linnea och den norska musikern Kristin Wensel Ellingsen. De båda träffas i Trondheim under Linneas studier och börjar snart spela ihop i singer-songwriter-stil. Så småningom börjar de experimentera med flera andra stilar och tekniker: improvisation, samspel, elektronik och lofi-ljud, vilket senare kommer att utmynna i det karaktäristiska rock n’ roll-sound som kännetecknar Hey Glorias musik och som ackompanjeras av Linneas särpräglade sång.
Namn: Linnea ”Lenny” Jansson
Ålder: 31
Yrke: musiker, ljud och ljustekniker
Aktuell med: sångare i rockbandet Hey Gloria. Tonsätter för närvarande texter som hennes mormor skrev 1943 under sin tid på folkhögskola i Molkom.
Flera olika musiker har varit inblandade i Hey Gloria sedan starten 2015, men enligt Linnea är det först med den nuvarande sammansättningen bestående av henne själv och Kristin, Håkon Kvam, Jonathan Fimland Kleven och Nicolas Leirtrø som det ”klickat på riktigt”.
Förutom Svartlamons egen lokalfestival ”Eat the Rich” har bandet spelat på flertalet stora festivaler, bland annat Øyafestivalen i Oslo (Norges motsvarighet till Way out West) och Trondheim Calling.
NRK P3 har jämfört bandets musik med de experimentella ”undergroundtoner” som kännetecknade den mytomspunna rockgruppen Velvet Underground på 1960-70-talet. Inför släppet av bandets senaste låt skrev Storbritanniens största oberoende musikplattform ”The Line of Best Fit” att: “Hey Gloria are making some of the most mesmeric rock and roll to come from Scandinavia in some time.” ”Explosivt, rått, drömskt och punkigt!”, tyckte Värmlands Folkblad.
2019 signerar Hey Gloria med ett norskt skivbolag, som till en början vill marknadsföra bandet som ”feministiskt”. Det får de tvärt nej till.
– Att vi är feminister är lika självklart som att gå upp på morgonen eller att dricka öl. Men när vi spelar med bandet handlar det främst om musiken, att det är experimentellt ljud och rock n’ roll vi håller på med, säger Linnea.
Det finns en stor variation i Hey Glorias låtar: från melodiska och storslagna ”Jag vill ha dig”, till mer rytmiska låtar som ”Syndarna” och ”Mina tjejer”. Samtidigt vävs ljudbilden i alla låtar ihop av en atmosfärisk underton som förstärks av Linneas ekande sång.
Den stora variationen beror delvis på att bandet, efter att ha laborerat med lite olika metoder under en tid, landat i det fungerar bäst att jamma fram låtarna tillsammans. Linnea beskriver skapandeprocessen som ett ”collage” där olika fragment pusslas ihop till sammanhängande helheter.
Nästan alla rockband är kända för interna stridigheter och konflikter. Blir ni någonsin oense när ni skapar ny musik?
– Ja, men vi är lite som presidenter jag och Kristin, så oftast löser det sig. Vi brukar utgå från ett sound och låta det inspirera oss i skapandeprocessen. Senast tror jag det var det svenska bandet Pascal som vi hade fastnat för.
På frågan om vems röst det är som Linnea framför svarar hon: ”Min egen”. Hon tillägger:
– Att vi är feminister är lika självklart som att gå upp på morgonen eller att dricka öl. Men när vi spelar med bandet handlar det främst om musiken, att det är experimentellt ljud och rock n’ roll vi håller på med
Linnea har hunnit med mycket i sitt liv. Ett tag arbetade hon som glaciärguide i det lilla fjordsamhället Fjærland på Norges västkust. En annan period förkovrade hon sig i gruvor som museivärd på Tekniska museet. Vid en tidpunkt i livet övervägde hon att bli agronom och kom till och med in på agronomlinjen i Uppsala innan hon bestämde sig för att det var kulturen och musiken hon ville satsa på. I dag är hon verksam som ljud och ljus tekniker på Uusi Teatteri i Stockholm, Sveriges enda professionella sverigefinländska teater.
Samtidigt har musiken alltid funnits där som en viktig del av hennes liv, oberoende av vad hon annars tagit sig för.
Någon sa till mig att du en gång nekades ett stipendium på en musikskola i London för att du var för bra.
-Haha, ja så var det faktiskt. Jag sökte till Vocal Tech och blev kallad till en audition i London våren 2011. Det var sökande från hela Europa och medlemmar av brittiska X-Factor-juryn satt i bedömningspanelen. Efter att alla fått sjunga kallades vi in i ett rum där vinnarna skulle utses. Tyvärr var jag inte en av dem. När jag var på väg från lokalen stannade en av jurymedlemmarna mig och sa: ”Vi vill bara att du ska veta att du var bäst här idag, vi var helt ’mindblown’! Det finns inget mer vi kan lära dig. Kom tillbaka igen när du har ett band att spela med.”
Linnea minns att orden fick henne att börja gråta av glädje. Det kändes som ett erkännande, även om det inte blev några studier i London.
Tillbaka i Trondheim och spelningen på Tyven i mars 2020. På morgonen samma dag vet Linnea fortfarande inte om det över huvud taget är tekniskt möjligt att tatuera henne live på scenen. Det som började som ett internskämt i bandet har snabbt vuxit till en marknadsföringskampanj i sociala medier där Hey Gloria utlovat fribiljetter till de som stödjer planerna på att ”Lenny” ska tatuera sig live på scenen.
– Vi bestämde att jag skulle göra något riktigt rockigt och tatuera in en såg på halsen! Min första tanke var att det här var ett skämt och att det kanske skulle gå att lösa med en tuschpenna, skrattar Linnea.
Men i Trondheim ”har nästan alla tatueringar” och snart har någon skramlat fram den tatueringsmaskin som ska användas för kvällens ”stunt”.
Linnea dricker extra mycket vatten under dagen för att återfukta sig och väl på scenen byter hon ut ölen mot apelsinläsken Solo. Ändå pärlar svetten på hennes panna.
– Jag skulle göra något riktigt rockigt och tatuera in en såg på halsen
Under bandets signaturlåt ”Jag vill ha dig” gör sig tatueraren redo nedanför scenkanten. Tatueringsmaskinen pulserar statiskt i takt med musiken. I sista sekund har vännen Ingvild, som enligt ursprungsplanen skulle utföra tatueringsnumret som en ”vänskapsgrej”, bytts ut mot en mer erfaren hemmatatuerare. Halsen har också bytts ut mot benet och medan trummorna dunkar och Linnea pustar ut mellan två låtar får hon till publikens vilda jubel en fogsvans intatuerad på sin högra vad.
I dag känns spelningen i Tyven redan avlägsen.
Med bandmedlemmarna i Hey Gloria utspridda över Stockholm, Tromsö, Trondheim och Oslo har bandets aktivitet legat på is sedan coronautbrottet lamslog stora delar av världen.
Istället har Linnea fått mer tid över för ett högst personligt projekt. Sedan en tid tillbaka tonsätter hon texter som hennes mormor skrev medan hon läste på folkhögskola i Molkom 1943. Mormor Karin Oscarsson var den som först introducerade Linnea till musiken genom att under sent 90-talet insistera på att Linnea skulle spela piano när hon kom på besök hemma hos morföräldrarna i Karlstad. Att hon nu får möjlighet att tonsätta mormors texter ser hon som viktigt för det värmländska kulturarvet och som ett sätt att återgälda mormor något som betytt mycket för henne som person och musiker.
– Ett samarbete med mormor, där hon får vara med som en slags bandmedlem konstaterar Linnea.
Till sommaren ska hon framföra mormor Karins texter på utomhusscenen vid Värmlands Museum i centrala Karlstad. Det var i alla fall planen till coronapandemin satte världen i tillfällig standby.
Vær den første til å kommentere